I Norrland

Text

Okänd

Känd sedan

Okänt – muntlig tradition, 1900-tal

Sjungs på

kräftskiva, sittning, alla tillfällen, studentfest

Text

I Norrland växer det tallar höga,
att de är höga det båtar föga.
För en gång faller de ändå kull,
allt för den eviga törstens skull.

Om visan

I Norrland är en av de mest kända svenska snapsvisorna och sjungs till melodin Apladalen i Värnamo. Den passar på kräftskiva, sittning, alla tillfällen, studentfest och fungerar bäst när alla får sjunga med – därför är just de kända visorna guld när sällskapet är stort och blandat.

Fler visor till samma tillfälle: kräftskiva · sittning · alla tillfällen · studentfest.

Vad handlar visan om

I Norrland är en av de kortaste och mest bitska snapsvisorna som sjungs i Sverige, bara fyra rader långa men fullkomligt fullpackade med torr, folklig humor. Bilden är enkel och storslagen på samma gång: höga tallar i norrlandsskogen som reser sig mot skyn, stolta och ståtliga, men det hjälper föga hur höga de blir, för en gång faller de ändå kull. Poängen landar i sista raden, där fallet skylls helt och fullt på den eviga törstens skull, en skämtsam kullkastning av naturromantiken till förmån för snapsglaset. Det är denna vändning, från högtravande naturbeskrivning till obesvärad dryckesskämt, som gör visan så älskad vid bordet, år efter år, sittning efter sittning, oavsett om man sitter i en norrlandsstuga eller i en studentkorridor långt därifrån.

Melodin Apladalen i Värnamo

Texten sjungs till den kända folkmelodin Apladalen i Värnamo, en smått vemodig, långsam vismelodi som ger raderna en nästan högtidlig känsla innan skämtet slår till i sista versraden. Kontrasten mellan den stillsamma melodin och den burleska pointen är själva charmen i framförandet, allvaret i tonen gör att fallet, tallens och drickarens, känns extra komiskt när det till slut kommer. Man behöver inte vara skolad sångare för att klara den, melodin rör sig i ett bekvämt register och upprepar sitt mönster mellan raderna, vilket gör att hela bordet snabbt hakar på efter bara en rad eller två, även de gäster som annars brukar mumla sig tyst igenom snapsvisorna utan att riktigt våga sjunga med på egen hand.

Så sjunger du den vid bordet

Ta gärna en stunds tystnad innan ni börjar, låt någon inleda ensam de första orden, mörkt och lugnt, som en riktig folkvisa, innan resten av sällskapet ansluter redan på andra raden. Eftersom visan bara har fyra rader går den snabbt undan, så se till att glasen redan är fyllda och redo innan sången startar, annars hinner ingen skåla i rätt ögonblick. Sista raden, allt för den eviga törstens skull, bör markeras extra tydligt, en gest med glaset eller en kort paus innan ordet törstens fungerar utmärkt för att bygga upp den lilla skrattsalvan som brukar följa runt bordet. Skål tas direkt efter att sista tonen klingat ut, gärna med blicken i ögonen på grannen innan glaset töms.

När i festen den passar bäst

I Norrland fungerar bäst som en mellanvisa, inte den allra första snapsen men heller inte den sista, gärna någonstans i mitten av en kräftskiva eller sittning när stämningen redan är på gång men innan sångerna blir alltför långa och krångliga att hänga med i. Dess korthet gör den perfekt att klämma in mellan rätter eller när samtalet just tystnat och någon behöver bryta tystnaden med något kort och träffsäkert som alla kan haka på direkt. Den kräver ingen förberedelse, inget körsjungande övat i förväg, bara fyra rader och en känd melodi, vilket gör den till ett tryggt kort för den som är osäker på att leda sång men ändå vill bidra med något minnesvärt till kvällens repertoar.

En anonym folkvisa som lever vidare

Ingen känd upphovsperson står bakom I Norrland, den tillhör den muntliga visandtraditionen från 1900-talet där texter av det här slaget vandrat mellan bordssällskap, studentnationer och föreningar utan att någon skrivit sitt namn under dem eller antecknat ett bestämt utgivningsår. Visan återfinns i snapsvisor.nu-arkivet och i en lång rad klubb- och föreningssångböcker runt om i landet, ett tydligt tecken på hur väl den spridit sig genom ren muntlig och skriftlig vidareförmedling snarare än genom en enskild, dokumenterad utgivning från ett förlag eller en namngiven poet. Just avsaknaden av en fast källa är typisk för äkta folklig sångtradition, och den anonyma statusen gör visan till gemensam egendom för alla som sjunger den, oavsett var i landet bordet står.

Anonym snapsvisa utan namngiven författare. Sjungs till folkmelodin Apladalen i Värnamo och cirkulerar i små stavningsvarianter.