Slåtterölet

Melodi: Egen melodi (Sehlstedt)

I solens sken bland blommorna och gräsen
jag låg en afton rullande mitt väsen.
Luculliskt mådde jag i solens strålar:
det var ett slåtteröl med sång och bålar.

Matronor sutto fryntliga och tjocka
uti olympiskt lugn och drucko mocka.
Men vi som gubbar voro, vi oss satte,
som hade mer förstånd, omkring en "knatte".

Och glatt och muntert ungdomen sig roar,
och bjudna voro många Stockholmsboar.
Där sprangs och sjöngs, det var ett liv på holmen,
och skratt och spratt och kullringar i volmen.

Och svetten lackar, sommarsolen gassar,
och ungdomsskaran hjälper till och lassar.
Och överst sist sig hela flocken sätter,
som på en kulle levande buketter.

Ni kan ej tänka vad vi gubbar mådde,
och vilken trevnad uti laget rådde;
och skämtets pilar slungades och stucko,
och skrattade så att vi nästan sprucko.

Och många skålar drucko vi för staten,
för samvetsfrihet, tullfrihet på maten.
Då kom en präst svartmuskig som en neger,
just som vi drucko tryckfrihetens seger.

Herr pastorn ej om våra skålar tyckte.
Mot vår förtjusning han i härnad ryckte.
Och som vi drucko varje skål i botten,
blev prästen arg och ryste på kalotten.

Om "Bacchi barn", de älskliga och fria,
han mässade till slut en litania.
Då utbröt skrattet, och det var naturligt
att prästen fick på nosen — men figurligt!

Och festen slöts med skålarna och faten,
och ung och gammal skyllde på prelaten.

Elias Sehlstedt (1808–1874), död 1874 – verket är fritt. Tryckt i Samlade Sånger och Visor, Gammalt och Nytt, del 2 (1850-talet). Källa: https://sv.wikisource.org/wiki/Samlade_s%C3%A5nger_och_visor/2/Sl%C3%A5tter%C3%B6let