Skärgårdsepistel

Melodi: Egen melodi

Till höst det redan stundar,
Som var man ser.
Och solens öga blundar
Allt mer och mer.
Och nordanvinden skalar
Omkring med dån,
Och takets ränna sqvalar
I vattensån.

Knappt sommarn hinner titta
Inom vår port,
Så flyr han bort: besitta,
Vad den går fort!
Vi berga knappast kunna
Den skörd vi sått.
Av strömming knappt en tunna
Har måsen fått.

Dock ljuv har sommarn varit
Uppå vår ö.
Och hit har folket farit,
Som ej tänkt dö.
Det också var beviset
På sunt förnuft,
Ty här är paradiset
Av sjö och luft.

Här gick man klädd i lakan
På havets strand.
Här satt man opp till hakan
I sol och sand:
Man seglade och rodde
Och röd blev kind,
Och alla krämpor gnodde
Med havets vind.

Väl plågsam lilla nåden
Sin ryggvärk fann,
Men havet blåste på den,
Så den försvann.
Fanns här en skymt allenast
Av gikt och pjunk,
Så ropte vågen genast:
"Var god och sjunk!"

Jag glömma bör ej heller
Att vi ha läst
Och plockat kantareller
Och stekt och fräst.
Och torskar ha vi fångat
Med krok och knep.
Och ofta ha vi gångat
På kafferep.

Och säga knappt behöva
Jag kan en gång,
Att vi mest blivit döva
Av spel och sång.
Att nu förtälja detta
Mig sången lyft,
Men stoff till att fortsätta —
Finns ej ett dyft.

Elias Sehlstedt (1808–1874), död 1874 — fritt. Ur Samlade Sånger och Visor del 4, daterad Sandhamn 1868. Tre verser med lokala 1860-talsnamn (Mothander, tullen, Rubenson) utelämnade. Källa: https://sv.wikisource.org/wiki/Samlade_s%C3%A5nger_och_visor/4/Sk%C3%A4rg%C3%A5rdsepistel