Kalaset

Melodi: Egen melodi (Sehlstedt); ofta framförd som talad/sjungen kupletthistoria

Uppsträckt i frack, lorgnett och vita handskar
redan jag står fullfjädrad till supén.
Ännu en gång jag toaletten granskar,
sätter min hatt försiktigt på tupén.
Kvällen är mörk, i vinden fläktar kappan,
kölden är skarp och trottoaren hal.
Redan en mängd av glasskåp står vid trappan,
full är tamburn med människofodral.

Salen är fylld med idel svarta frackar,
kanske ett par med vasastjärnan på.
Månens krachan i nästan alla nackar
sprider sin glans för ögat då och då.
Lynnet är trögt, men värden känner smaken,
priffe, han vet, är sällskapslivets salt.
Ah, vilken syn! I innersta gemaken:
punsch och cigarr och spelbord överallt!

Damerna kvavt och för sig själva sitta:
väl, att man är supé-sirocco-van!
En gör sin flit att på gravyrer titta,
en skär med grace en saftig astrakan.
En sig förtjust vid stereoskopet sätter,
en tar en bok och slår den hop igen,
en tar notis om några tjog porträtter:
vem är det här? — Jo, det är den och den.

Känd uti stan som själva elegansen,
trippar en spätt, för artighet i rop;
läspar en stund om sista Innocensen,
yppar att de haft snuva allihop.
Matta bli snart konversationsförsöken,
nu blir en bön förgäves ej förspilld:
flygeln slås opp, och en barmhärtig fröken
sätter sig ned och sjunger Rosens bild.

Sången är slut — och priffe med detsamma.
Klockan, bevars, är snart trekvart till tolv.
Magen känns svång, och alla ögon flamma:
skönt står ett bord med mat på salens golv.
Titta! Här finns gudsgåvor till att välja.
Klang och gutår! Är det ej fint, så säg?
Kom låt oss gå! — Ja blott jag hinner svälja:
nu har jag svält — nu kila vi vår väg!

Elias Sehlstedt (1808–1874), död 1874 – verket är fritt. Tryckt i Samlade Sånger och Visor, del 3, samt i Carl Snoilskys urval 1892/1893 med Carl Larssons illustrationer. Källa: https://sv.wikisource.org/wiki/Kalaset_(Sehlstedt)