En vinterdag

Melodi: Egen melodi (Elias Sehlstedts Sånger och Visor)

Är i dag ej vintern lyckad?
Låt oss därom komma sams!
Hela Djurgåln står som smyckad
uti silverfiligrams.
Hela viken ligger frusen,
skogens rand är snöbetäckt:
grönt och vitt har i årtusen
hört till vinterns ordensdräkt.

Tallbekrönta bergen stupa
emot slättens vita grund.
Över solen som en kupa
himlen hvälvt sin blåa rund.
Hela världen ut han narrar:
folk och sparvar ha så brått.
Emot snön min sula knarrar,
som jag nya stövlar fått.

Lustigt över slätten spränger
virvellikt ett slädparti.
Upp i drivan det mig tränger:
trava, gubbe, och kliv i.
Det går undan, så man hickar,
som var häst man vingar gett.
Jag bekanta ser och nickar:
mjukis! mjukis! allt i ett.

Jag er hälsar, stolta ekar!
Kanske var det här bredvid
Fredmans stråka, lust och lekar,
hördes i er ungdomstid.
Kanske själv ni honom kände,
gåvo skydd mot kvällens sol,
då den ystre skalden spände
strängarna på sin fiol.

Innan dagen släckt sin låga,
sångarns bild jag skåda vill:
store Bellman! Törs jag fråga
i en hast hur det står till?
Kvällens guld dig överströmmar,
solen själv din lager kysst:
kanske stör jag dina drömmar,
jag skall gå förbi så tyst. -

Tidens snabba flykt jag glömmer -
hungrig kanske ock: bekänn!
Går jag längre här och drömmer,
hittar jag ej hem igen.
Vintern hela nejden söver,
tyst är slottets kungasal:
månan skiner vänligt över
Josefinas Rosendal.

Natten över skog och stränder
lampan tändt och fällt gardin.
Jag gör höger om och vänder
klokast hem till min kamin.
Jag har ingenting mot Bore,
att han nyper i mitt skinn.
Blott att näsan skapad vore
som en tub att skjutas in.

Elias Sehlstedt (1808-1874), död 1874 - publik domän. Ur Ny Illustrerad Tidning 16 januari 1869. Stavning moderniserad. Källa: https://sv.wikisource.org/wiki/En_vinterdag