En skål i det gröna

Melodi: Egen melodi (Sehlstedt); vårskål i marschtakt

Sångare alla! Glättigt nu hälsen
våren med sångens gudomliga ton!
Vintern har riktigt fått uppå pälsen,
grusad är ren hans försilvrade tron.
Ångrande tårar gråter den stränge,
hejdar förgäves solgudens spann;
hårdhänta herrar härska ej länge —
vintern är nordens Kristian Tyrann.

Våldet var alltid fäst vid hans spira.
Påbud han hade som baraste hin:
ylle om magen skulle man vira,
huvud och axlar stoppa i skinn.
Källvatten tordes knappast man smaka,
jämt fick man elda och passa på spjäll.
Ständigt man skulle bränderna maka,
sitta i lampos från morgon till kväll.

Efter hans pipa ingen nu dansar,
rättnu man andas kan som förut.
"Våren är kommen. På sina kransar
ängarna binda." Våldet är slut.
Nu kan man hänga pälsen i skrubben,
lappskor och muddar på vind bära opp:
självaste Flora dansar i stubben,
fläktar i vinden sin blomstersalopp.

Orren i skogen spelar och blundar —
man kan bli tokig. Hit med kantin!
"Vikingasäten, åldriga lundar:"
Sverge, din skål uti skummande vin!
Du är gudomlig, vårsmyckad vorden,
hör vilket jubel kring berg och kring dal!
Maken till gumma finns ej på jorden —
Svea! Din skål ur min fyllda pokal!

Elias Sehlstedt (1808–1874), död 1874 – verket är fritt. Tryckt i Samlade Sånger och Visor, Gammalt och Nytt, del 2. Källa: https://sv.wikisource.org/wiki/Samlade_s%C3%A5nger_och_visor/2/En_sk%C3%A5l_i_det_gr%C3%B6na