Charon i luren tutar

Melodi: Egen melodi (Fredmans epistel nr 79)

Charon i luren tutar,
stormarna börja vina,
trossar och tåg och klutar
lossna nu till slut;
månan sin rundel slutar,
stjärnorna sorgligt skina,
till sin förvandling lutar
snart min livsminut;
snart nu mitt timglas utrinner,
Charon ror allt vad han hinner,
vattnet vid åran,
pollrar i fåran,
och på det blanka
svävar en planka,
kolsvarta likpaulunen gungar floden fram,
vid rök och dam
och gastars tjut.

Krögarmadamer raska,
stärken mig på min resa,
när jag till fädrens aska
samlas skall i natt.
Krögarne stå så baska,
rödblommiga och hesa,
borga mig knappt en flaska,
på min gamla hatt.
Mor där på taflan vid disken,
stryk ut två öre för fisken;
ditto, det öret
för gamla smöret.

Carl Michael Bellman (1740-1795), Fredmans epistlar 1790 — fri från upphovsrätt sedan länge; text verifierad mot Wikisource. Källa: https://sv.wikisource.org/wiki/Fredmans_epistel_n:o_79