Avsked från badorten

Melodi: Egen melodi

Farväl, min gamla hederliga ö!
Farväl, I berg och tallar, hela raden!
Nu lämna gästerna er pö om pö
Och flytta in igen till huvudstaden.

Det gör mitt hjärta innerligt förnöjt,
Att saltsjöluften kommit så i ropet:
Min kropp har också blivit som en flöjt,
Så ren och luftig efter saltsjödopet.

Se till exempel denna individ,
Min vän kamrern, han var väl bland de sjuka!
Och nu så frisk, att han kan liknas vid —
Vad skall jag hitta på? — en blomsterkruka.

Här gamla ungkarlar sig kryat opp,
Som om de äpplen fått utav Iduna:
Likbleka nyss, förbi till själ och kropp —
Och nu som bromsar levande och bruna.

Och blek och dåsig ungdomen befanns:
Man vet hur stadsluft hälsan undergräver!
Nu ha de ögon fulla utav glans
Och hals och kinder i couleur de näver.

Och hennes nåd, som var så klen och svag,
Att rösten väste blott som hos de stumma.
Ni skulle höra nu, ja, det tror jag:
Nu låter det som när man slår på trumma.

Och apotekarn, som i giktverk skrek
Och prövat allt vad läkemedel heter.
Nu kan han se att havet har apotek,
Som ej står efter några fakulteter.

Och nu till sist! Om jag ej skulle dö,
Jag nästa vår kanske dig överraskar.
Farväl, min gamla hederliga ö!
Nu piper skepparn och propellern plaskar.

Elias Sehlstedt (1808–1874), död 1874 — fritt. Ur Samlade Sånger och Visor del 4, daterad 1870 (originalrubrik: Afsked från badorten 1870). Två verser (om en löjtnant och en slutvers om sommarens korthet) utelämnade. Källa: https://sv.wikisource.org/wiki/Samlade_s%C3%A5nger_och_visor/4/Afsked_fr%C3%A5n_badorten_1870